Djup fundering 1

Kunde inte sova inatt utan lät tankarna vandra som de ville.
Har tänkt mycket på döden under flera års tid, men mer intensivt denna vår och sommar eftersom jag har en ny sorg. Sorg är underligt, när någon som är väldigt gammal eller väldigt sjuk dör så sörjer man inte så djupt; man gläds nästan åt att den man älskar slipper lida och känner sig mest självisk över att man saknar personen. Man har dessutom tid på sig att vänja hjärnan vid att personen inte kommer att vara aktiv i intrycken längre.

Men när någon försvinner hastigt och utan förvarning eller med mycket kort förvarning så känns det helt annorlunda. Det är svårt att förklara men; det blir en djup skada som man alltid bär med sig, skadan (det som gör ondast) läker sakta på så sätt att smärtan avtar men ärret finns alltid kvar och blir något som vävs in i ens personlighet, ens sammansättning som människa, och påverkar därefter hur man tänker och handlar. På många sätt gör denna process att man blir en starkare människa, konstigt nog. "Det man inte dör av gör en starkare".

Men vad är döden då? Mina tankar stannade upp då, tidigt imorse, och jag frågade mig själv: vad tror jag egentligen på? Det känns viktigt att veta vad man tror på.
Människan har stött på ett mysterium som ingen kunnat lösa: vad händer egentligen när vi dör? Är det verkligen bara som att trycka på en strömbrytare och plötsligt finns man inte mer? Filmen tar bara slut utan fortsättning? Det finns en del av oss som tror att det är sant, men en ännu större del som måste tro på att det finns en fortsättning.
Jag tror att jag tror på fortsättning, för vad är döden egentligen? Jo, tänk på skal!
Kroppen är bara ett skal som när det blir för litet eller för gammalt måste bytas ut: uppgraderas.

Tänk på eremitkräftan som byter skal efterhand som den växer. Tänk fjärilar: de börjar som larv, utvecklas till puppa och slutligen till färdig fjäril. De byter "skal" flera gånger i sin livscykel mitt framför ögonen på oss.
Jag tror att kroppen är själens skal och när själen inte får plats eller skalet är för slitet, skadat eller gammalt så måste själen bryta sig ur sitt skal för att uppgraderas.
Det känns lite tröstande och samtidigt förklarande av vad det är som händer. Men vad som händer sedan blir ju en överraskning: får man ett nytt skal någon annanstans eller slipper man kanske ha fler skal?

Detta var iallafall min skalteori. Det känns som om tankarna fick lite mer ro när jag har redat ut dem i dagsljus och blivit tvungen att sätta bestämda ord på dem.