Hur fort glömmer man året som gick?
Jag tittade på Skolfrökens lista och bestämde mig genast för att kopiera den :-) Då insåg jag att jag hade svårt att komma på svar till många av frågorna! Så nu skyndar jag mig innan jag glömmer allt:
Årets happening
Förlossningen
Årets projekt
Amningen
Årets låt
Oftast sjungna: "En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker"
Nya låt: "The day that never comes" med Metallica
Årets resa
Från BB till Patienthotellet, dvs Sams första biltur :-)
Årets hurra!
Till Sam och alla andra barn som tittat ut :-) Till mina vänner A & P som gifte sig och till Älsklingen som fick VG i matte!!!
Årets person
Sam, of course :-)
Årets slit
Åka buss och jobba när man är höggravid med foglossning var ingen dans på rosor iallafall.
Årets plagg
Mest använda: Min svarta amningsbh...
Finaste: Min svarta klänning :-D och de hallonröda pumpsen! Och mina vinterstövlar!
Årets bok
9½ månad av Annika Lantz (Ja, den är inte utgiven 2008 men det var den roligaste boken jag läste under 2008!)
Årets köp
Sams babysitter som han fullkomligt slet ut. Och gåstolen som han äääälskar. Annars är det väl vår nya kaffekokare och microvågsugn! Och min nya kamera samt rosa mobiltelefon!
Årets lycka
Sam och Älsklingen!
Årets jobbigaste
Att min bästa väns mamma gick bort alldeles för tidigt... Fysiskt måste jag säga (i kronologisk ordning) förlossningen, att få igång amningen, sömnbristen och vinterkräksjukan.
Årets tv-stund
DVD-brasan på julafton :-D
Årets pryl
Kameran!
Årets skönsång
Jag, till SingStar på tjejfesten i höstas! (Har sett videofilm i efterhand och förundrats över ljuden jag åstadkom ;-) )
Årets blogg
Min! Höhö, men allvarligt talat så älskar jag ju min Älsklings blogg (han skriver för sällan bara!) och Minnas blogg är alltid kul att läsa. Skolfrökens blogg såklart! Choklad i Kvintcirkeln är himla mysig och Kunden har inte alltid rätt har seglat upp på min favoritlista. Min bästis skriver ju också inlägg som är viktiga för mig. Äsch, jag kan inte välja, kolla in listan till höger istället!
Årets community
Familjeliv, haha :-)
Årets förändring
Att bli förälder!
Årets film
Den enda jag såg på bio var Cloverfield, och den var ju inte mer än sådär. Men i övrigt har jag ju sett massa film här hemma i soffan :-) Så då säger jag:
Iron Man; en riktigt cool actionfilm!
1408; skrämde skiten ur mig!
Get Smart; roligaste actionkomedin!
Snöade in på Tenacious D in The Pick of Destiny också, men den är från 2006, så den får bara hedersomnämnande :-)
Årets datum
4/4. Viktigaste datumet i mitt liv.
Önskningar inför 2009:
Att familj och vänner mår bra!
Att Sam lär sig gå och prata en massa :-)
Att jag får skratta varje dag!
Att Älsklingen kommer in på en bra utbildning efter att ha tagit hand om Sam på bästa vis under 7 månader!
Att jag trivs på jobbet.
Att min operation går bra!
Att vi får fint väder!!! (det är nämligen hur grått och hemskt som helst idag...)
Det var väl ungefär det hela!
Vad tänker ni?
//J
Visar inlägg med etikett Sorg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sorg. Visa alla inlägg
lördag, januari 03, 2009
lördag, mars 15, 2008
Fundering 100
Varför är vissa dagar sådär konstiga; jättebra men jättedåliga på samma gång?
Idag har jag haft min första lediga dag: igår var min sista arbetsdag!
Det kändes grymt skönt att få lämna ifrån mig allt ansvar och alla uppgifter till min vikarie, ingen ångest alls :)
Känns jätteskumt att jag inte ska dit mer på resten av året!!! (Utom för någon enstaka fika, det lovade jag dem.)
Den enda ångesten är om chefen/kollegorna kommer ringa mig stup i kvarten eller inte.
Alla önskade mig varmt lycka till iallafall och det känns skönt!
Med tanke på att jag jobbat på företaget i åtta år så kändes det som att det var dags för en paus. Min paus blir att först vara ledig och sedan kasta mig in i en helt ny "arbetsroll" som mamma. Jag tror det är vad jag behöver för att inte tröttna totalt på arbetslivet faktiskt.
Idag har vi varit flitiga här hemma; min bror och hans kompis kom och hjälpte oss lasta ett släp fullt av gamla möbler och annan skit som skulle slängas på soptippen. På tippen var det kaos som vanligt, men det gick någorlunda smidigt faktiskt.
(Och nej, jag bar ingenting :) Jag följde med eftersom min älskling inte har så bra lokalsinne och min bror och hans vän aldrig har bott i min stad.)
Sedan var vi uppe på vinden med en massa gamla saker som vi ville spara men inte kände fick plats här i lägenheten längre.
Som tack för hjälpen bjöd jag på min hemmagjorda pastasallad med hemmagrillad kyckling *mums* Och så blev det kaffe och kanelbullar (mina!) till fika efteråt.
Sedan satt vi och snackade skit i ett par timmar vilket uppskattades eftersom jag inte träffar min käre lillebror så ofta :)
Men efter allt springande och donande under dagen fick jag naturligtvis vansinnigt ont i bäckenet, trots värktabletter kvider nu jag vid minsta rörelse :(
Sedan pratade jag med en av mina allra bästa vänner som gav mig chockerande, mycket sorgliga nyheter. Jag lider med dig min älskade vän!
Hoppas att alla därute kan skänka en tanke åt någon som går igenom något av det svåraste man kan bli tvingad att uppleva här i livet.
Senare ikväll satt jag slötittade igenom Melodifestivalen. Jag tror inte Charlotte Perelli kommer vinna i Belgrad...
Just nu känner jag mig helt slut och är varken glad eller ledsen, har bara ont och är trött; ska nog krypa till kojs strax. Imorgon ska jag nog bara vila.
Kommer nog iallafall minnas idag som två helt olika dagar framöver.
Hoppas ni har en skön helg därute!
Krama gärna om era nära och kära lite extra!
//J
Idag har jag haft min första lediga dag: igår var min sista arbetsdag!
Det kändes grymt skönt att få lämna ifrån mig allt ansvar och alla uppgifter till min vikarie, ingen ångest alls :)
Känns jätteskumt att jag inte ska dit mer på resten av året!!! (Utom för någon enstaka fika, det lovade jag dem.)
Den enda ångesten är om chefen/kollegorna kommer ringa mig stup i kvarten eller inte.
Alla önskade mig varmt lycka till iallafall och det känns skönt!
Med tanke på att jag jobbat på företaget i åtta år så kändes det som att det var dags för en paus. Min paus blir att först vara ledig och sedan kasta mig in i en helt ny "arbetsroll" som mamma. Jag tror det är vad jag behöver för att inte tröttna totalt på arbetslivet faktiskt.
Idag har vi varit flitiga här hemma; min bror och hans kompis kom och hjälpte oss lasta ett släp fullt av gamla möbler och annan skit som skulle slängas på soptippen. På tippen var det kaos som vanligt, men det gick någorlunda smidigt faktiskt.
(Och nej, jag bar ingenting :) Jag följde med eftersom min älskling inte har så bra lokalsinne och min bror och hans vän aldrig har bott i min stad.)
Sedan var vi uppe på vinden med en massa gamla saker som vi ville spara men inte kände fick plats här i lägenheten längre.
Som tack för hjälpen bjöd jag på min hemmagjorda pastasallad med hemmagrillad kyckling *mums* Och så blev det kaffe och kanelbullar (mina!) till fika efteråt.
Sedan satt vi och snackade skit i ett par timmar vilket uppskattades eftersom jag inte träffar min käre lillebror så ofta :)
Men efter allt springande och donande under dagen fick jag naturligtvis vansinnigt ont i bäckenet, trots värktabletter kvider nu jag vid minsta rörelse :(
Sedan pratade jag med en av mina allra bästa vänner som gav mig chockerande, mycket sorgliga nyheter. Jag lider med dig min älskade vän!
Hoppas att alla därute kan skänka en tanke åt någon som går igenom något av det svåraste man kan bli tvingad att uppleva här i livet.
Senare ikväll satt jag slötittade igenom Melodifestivalen. Jag tror inte Charlotte Perelli kommer vinna i Belgrad...
Just nu känner jag mig helt slut och är varken glad eller ledsen, har bara ont och är trött; ska nog krypa till kojs strax. Imorgon ska jag nog bara vila.
Kommer nog iallafall minnas idag som två helt olika dagar framöver.
Hoppas ni har en skön helg därute!
Krama gärna om era nära och kära lite extra!
//J
onsdag, augusti 29, 2007
Fundering 75
Varför är livet så jävla orättvist???
Igår gick vår lilla kisekatt bort.
Hon skulle fylla 1 år nästa vecka. Vi tog henne till veterinären för sterilisering och id-märkning, ni vet, sånt som en ansvarsfull kattägare ska göra.
Operationen var lyckad och efteråt fick vi ta hem henne för uppvak - precis som vi gjorde med vår andra kise - och allt verkade vara frid och fröjd, hon sov och så. Efter ett par timmar av vakande märkte min sambo att hon inte andades längre och åkte tillbaks till veterinären akut. Men det var för sent och hon gick inte att rädda... Antagligen tålde hon inte narkosen, den risken finns ju alltid vid operationer.
Men det är så JÄVLA ORÄTTVIST!!!!!!!!!!!! Varför just vår lilla tös???
Idag är jag ledsen.
Emmy 2006-09-07 -- 2007-08-28
Igår gick vår lilla kisekatt bort.
Hon skulle fylla 1 år nästa vecka. Vi tog henne till veterinären för sterilisering och id-märkning, ni vet, sånt som en ansvarsfull kattägare ska göra.
Operationen var lyckad och efteråt fick vi ta hem henne för uppvak - precis som vi gjorde med vår andra kise - och allt verkade vara frid och fröjd, hon sov och så. Efter ett par timmar av vakande märkte min sambo att hon inte andades längre och åkte tillbaks till veterinären akut. Men det var för sent och hon gick inte att rädda... Antagligen tålde hon inte narkosen, den risken finns ju alltid vid operationer.
Men det är så JÄVLA ORÄTTVIST!!!!!!!!!!!! Varför just vår lilla tös???
Idag är jag ledsen.
Emmy 2006-09-07 -- 2007-08-28
måndag, mars 12, 2007
Fundering 36
Varför går vissa människor (killar) ut på nattklubb bara för att slåss?
I helgen var vi hos våra kära vänner A&P och hade lite Melodifestival-fest med några andra kompisar. När festivalen var över så ville alla ut och dansa, så vi stack till det ställe där A&P jobbar extra ibland. Vi drack, dansade och hade verkligen skitkul!
Helt plötsligt när jag står och dansar kommer P spingandes över dansgolvet med blod i hela ansiktet och med tre vakter i släptåg.
Jag springer naturligtvis efter och ser att P pekar ut några killar för vakterna. Killarna börjar försöka hetsa P till att slåss mer så jag tar honom under armen och leder iväg honom för att låta vakterna ta ut de andra killarna. På väg nerför trappan kommer någon springande och knuffar avsiktligt P så att han handlöst flyger nerför trappan. Jag rusar efter och får med mig P till ett personalutrymme på klubben där han får hjälp att tvätta av sitt blodiga ansikte. Han berättar att killarna (8-9st) hoppade på honom och J utan anledning och att de knuffade honom utför trappan då också.
Han säger att han vill hem och han vill ha sin flickvän där. Jag rusar ut och letar efter henne och J och hans flickvän som jag nu är orolig för. Efter mycket om och men så tar vi oss alla ut till gatan för att ta taxi till akuten eftersom det är uppenbart att P har knäckt näsan. J har tack och lov undkommit med ett rejält blåmärke i pannan och ont lite varstans.
Vakterna på klubben hjälper inte oss ett skit! Jag konfronterar dem och ber att få veta vart killarna tog vägen och när polisen kommer. Vakterna bara säger att det inte kommer någon polis och att killarna har gått hem! Just då kommer en kille förbi och säger att det var hans "brusha" som gjorde det. Vakterna kramar om killen, säger hejdå och önskar honom en fortsatt trevlig kväll! Jag fattar ingenting. Senare får vi veta att killarna som slogs tillhör ett kriminellt gäng och att vakterna inte vågar bråka med dem. Men vad fan alltså! Då ska man väl för i helvete inte jobba som vakt om man inte kan konfrontera folk som gör olagliga saker! Eller har jag missförstått något? Jag är tydligen mer naiv än jag trodde.
Och eftersom P blöder, är chockad och mår illa och bara vill åka hem så måste vi ta honom till akuten. Så det blir ingen polisanmälan.
Väl på akuten går allt relativt snabbt och tre timmar senare blir han inlagd för observation med konstaterat bruten näsa och hjärnskakning. Jag ser flera unga killar som kommer in medans vi väntar på alla P:s undersökningsresultat. Alla har fått stryk ute på krogen. Helt sjukt, det fanns inga sjuka på aktuen. Det var helt tomt förutom de misshandlade som droppade in efter hand och blev omplåstrade och hemskickade.
Jag mådde jättedåligt när vi satt där i väntrummet men kunde inte visa det för de andra, speciellt inte för A som var jätteorolig för P. Och M som var rädd att J skulle vara skadad igen (han har blivit misshandlad förut). Så jag går in på toaletten och gråter medans jag tvättar av blodet från mina händer och armar. När sedan P rullas iväg till intensiven får vi andra (vännerna) får inte följa med, så stackars A får sitta och se på när hennes fästman sover i ett mörkt rum. Klockan sex kommer jag hem med taxi och stupar rakt i säng.
Nästa eftermiddag får P komma hem och som tur är mår han ganska bra. Han har en rejäl blåtira och näsan är stor som en jag vet inte vad. Han får väl vara sjukskriven ett par dagar och eventuellt måste han operera näsan om den inte läker bra.
Tur i oturen kan man väl säga, för han kunde ju varit död. Jag vill fortfarande bara gråta. Kommer aldrig glömma min väns blodiga ansikte och fallet nerför trappan och jag tackar min lyckliga stjärna att hans fästmö slapp se honom så blodig (hon var ute och luftade sig just när allt hände) och jag ber att jag aldrig någonsin ska få se min egen älskling så!
Sköt om er därute!
//J
I helgen var vi hos våra kära vänner A&P och hade lite Melodifestival-fest med några andra kompisar. När festivalen var över så ville alla ut och dansa, så vi stack till det ställe där A&P jobbar extra ibland. Vi drack, dansade och hade verkligen skitkul!
Helt plötsligt när jag står och dansar kommer P spingandes över dansgolvet med blod i hela ansiktet och med tre vakter i släptåg.
Jag springer naturligtvis efter och ser att P pekar ut några killar för vakterna. Killarna börjar försöka hetsa P till att slåss mer så jag tar honom under armen och leder iväg honom för att låta vakterna ta ut de andra killarna. På väg nerför trappan kommer någon springande och knuffar avsiktligt P så att han handlöst flyger nerför trappan. Jag rusar efter och får med mig P till ett personalutrymme på klubben där han får hjälp att tvätta av sitt blodiga ansikte. Han berättar att killarna (8-9st) hoppade på honom och J utan anledning och att de knuffade honom utför trappan då också.
Han säger att han vill hem och han vill ha sin flickvän där. Jag rusar ut och letar efter henne och J och hans flickvän som jag nu är orolig för. Efter mycket om och men så tar vi oss alla ut till gatan för att ta taxi till akuten eftersom det är uppenbart att P har knäckt näsan. J har tack och lov undkommit med ett rejält blåmärke i pannan och ont lite varstans.
Vakterna på klubben hjälper inte oss ett skit! Jag konfronterar dem och ber att få veta vart killarna tog vägen och när polisen kommer. Vakterna bara säger att det inte kommer någon polis och att killarna har gått hem! Just då kommer en kille förbi och säger att det var hans "brusha" som gjorde det. Vakterna kramar om killen, säger hejdå och önskar honom en fortsatt trevlig kväll! Jag fattar ingenting. Senare får vi veta att killarna som slogs tillhör ett kriminellt gäng och att vakterna inte vågar bråka med dem. Men vad fan alltså! Då ska man väl för i helvete inte jobba som vakt om man inte kan konfrontera folk som gör olagliga saker! Eller har jag missförstått något? Jag är tydligen mer naiv än jag trodde.
Och eftersom P blöder, är chockad och mår illa och bara vill åka hem så måste vi ta honom till akuten. Så det blir ingen polisanmälan.
Väl på akuten går allt relativt snabbt och tre timmar senare blir han inlagd för observation med konstaterat bruten näsa och hjärnskakning. Jag ser flera unga killar som kommer in medans vi väntar på alla P:s undersökningsresultat. Alla har fått stryk ute på krogen. Helt sjukt, det fanns inga sjuka på aktuen. Det var helt tomt förutom de misshandlade som droppade in efter hand och blev omplåstrade och hemskickade.
Jag mådde jättedåligt när vi satt där i väntrummet men kunde inte visa det för de andra, speciellt inte för A som var jätteorolig för P. Och M som var rädd att J skulle vara skadad igen (han har blivit misshandlad förut). Så jag går in på toaletten och gråter medans jag tvättar av blodet från mina händer och armar. När sedan P rullas iväg till intensiven får vi andra (vännerna) får inte följa med, så stackars A får sitta och se på när hennes fästman sover i ett mörkt rum. Klockan sex kommer jag hem med taxi och stupar rakt i säng.
Nästa eftermiddag får P komma hem och som tur är mår han ganska bra. Han har en rejäl blåtira och näsan är stor som en jag vet inte vad. Han får väl vara sjukskriven ett par dagar och eventuellt måste han operera näsan om den inte läker bra.
Tur i oturen kan man väl säga, för han kunde ju varit död. Jag vill fortfarande bara gråta. Kommer aldrig glömma min väns blodiga ansikte och fallet nerför trappan och jag tackar min lyckliga stjärna att hans fästmö slapp se honom så blodig (hon var ute och luftade sig just när allt hände) och jag ber att jag aldrig någonsin ska få se min egen älskling så!
Sköt om er därute!
//J
söndag, november 20, 2005
Fundering 10
Dagens hemskaste:
Jag har funderat på detta sedan imorse när jag läste tidningen och jag känner mig så skyldig... Igår var vi i k-stad och firade älsklingens födelsedag (återkommer till detta) och när vi kom hem ca 21 på kvällen och kom körande på gatan som leder till vår (där alla bussar går) så lade vi märke till ett gäng killar som blev ifrånkörda på en busshållsplats. Troligtvis körde den eftersom ett par av killarna inte var framme vid hållplatsen och bussen kunde nog inte vänta.
Vi reagerade på att de började springa efter bussen ute i gatan och trodde att de försökte hinna i kapp vid nästa hållplats som ligger väldigt nära. Vid nästa hållplats stod två personer och väntade dessutom. Vad vi inte visste eller uppfattade så var dessa ungdomar ute efter busschauffören och när de - ca en halv minut efter att vi kört förbi - kom ikapp bussen så slet de ut föraren och misshandlade honom svårt varefter de tog till flykten.
Jag känner det som att vi hade kunnat göra något... Tänk om vi hade saktat in för att se vad som pågick, eller vänt och kollat? Eller kommit körande en minut senare? Då hade vi kanske kunnat avskräcka dem och rädda chauffören. Det känns fruktansvärt. Speciellt på att vi reagerade på att de jagade bussen och en av dem hade smällt till bussen... Jag önskar att jag hade kunnat göra något... Men nu kan jag inte det och det vet jag, men ändå...
Nåja, över till trevligare händelser:
Veckan som gått:
Jag har varit fruktansvärt förkyld i en vecka men nu är jag äntligen frisk - känns underbart!
Förra lördagen var vi hos mamma och åt Mårten Gås-middag (fast med kalkon :D) och umgicks med familjen vilket var riktigt trevligt som vanligt :)
I måndags tog jag och älskling samt A&P en tripp till Ullared och shoppade loss :) Vi hittade massor av saker vi behövde, och massor vi inte behövde. Vi handlade upp ca 4000 kr - isch! Men vi hade lagt undan pengar fast vi hade inte räknat med riktigt så mycket :) Det var iallafall en trevlig dag och kul att umgås med sina vänner samtidigt.
I torsdags fyllde älsklingen 28 och det firade vi genom att jag lagade hans favoriträtt och på kvällen gick vi på bio och såg "Bröderna Grimm" - en mycket mysig kväll :)
I går körde vi som sagt till k-stad och firade hans födelsedag med hans familj och släktingar. Vi åt massor av god smörgåstårta och vanlig tårta - aj min mage säger jag bara :)
Idag har vi bara slappat och sovit länge :) Men nu är det slut på det roliga, nu är det jobb som gäller igen, precis som vanligt...
//J
Jag har funderat på detta sedan imorse när jag läste tidningen och jag känner mig så skyldig... Igår var vi i k-stad och firade älsklingens födelsedag (återkommer till detta) och när vi kom hem ca 21 på kvällen och kom körande på gatan som leder till vår (där alla bussar går) så lade vi märke till ett gäng killar som blev ifrånkörda på en busshållsplats. Troligtvis körde den eftersom ett par av killarna inte var framme vid hållplatsen och bussen kunde nog inte vänta.
Vi reagerade på att de började springa efter bussen ute i gatan och trodde att de försökte hinna i kapp vid nästa hållplats som ligger väldigt nära. Vid nästa hållplats stod två personer och väntade dessutom. Vad vi inte visste eller uppfattade så var dessa ungdomar ute efter busschauffören och när de - ca en halv minut efter att vi kört förbi - kom ikapp bussen så slet de ut föraren och misshandlade honom svårt varefter de tog till flykten.
Jag känner det som att vi hade kunnat göra något... Tänk om vi hade saktat in för att se vad som pågick, eller vänt och kollat? Eller kommit körande en minut senare? Då hade vi kanske kunnat avskräcka dem och rädda chauffören. Det känns fruktansvärt. Speciellt på att vi reagerade på att de jagade bussen och en av dem hade smällt till bussen... Jag önskar att jag hade kunnat göra något... Men nu kan jag inte det och det vet jag, men ändå...
Nåja, över till trevligare händelser:
Veckan som gått:
Jag har varit fruktansvärt förkyld i en vecka men nu är jag äntligen frisk - känns underbart!
Förra lördagen var vi hos mamma och åt Mårten Gås-middag (fast med kalkon :D) och umgicks med familjen vilket var riktigt trevligt som vanligt :)
I måndags tog jag och älskling samt A&P en tripp till Ullared och shoppade loss :) Vi hittade massor av saker vi behövde, och massor vi inte behövde. Vi handlade upp ca 4000 kr - isch! Men vi hade lagt undan pengar fast vi hade inte räknat med riktigt så mycket :) Det var iallafall en trevlig dag och kul att umgås med sina vänner samtidigt.
I torsdags fyllde älsklingen 28 och det firade vi genom att jag lagade hans favoriträtt och på kvällen gick vi på bio och såg "Bröderna Grimm" - en mycket mysig kväll :)
I går körde vi som sagt till k-stad och firade hans födelsedag med hans familj och släktingar. Vi åt massor av god smörgåstårta och vanlig tårta - aj min mage säger jag bara :)
Idag har vi bara slappat och sovit länge :) Men nu är det slut på det roliga, nu är det jobb som gäller igen, precis som vanligt...
//J
måndag, augusti 01, 2005
Djup fundering 1
Kunde inte sova inatt utan lät tankarna vandra som de ville.
Har tänkt mycket på döden under flera års tid, men mer intensivt denna vår och sommar eftersom jag har en ny sorg. Sorg är underligt, när någon som är väldigt gammal eller väldigt sjuk dör så sörjer man inte så djupt; man gläds nästan åt att den man älskar slipper lida och känner sig mest självisk över att man saknar personen. Man har dessutom tid på sig att vänja hjärnan vid att personen inte kommer att vara aktiv i intrycken längre.
Men när någon försvinner hastigt och utan förvarning eller med mycket kort förvarning så känns det helt annorlunda. Det är svårt att förklara men; det blir en djup skada som man alltid bär med sig, skadan (det som gör ondast) läker sakta på så sätt att smärtan avtar men ärret finns alltid kvar och blir något som vävs in i ens personlighet, ens sammansättning som människa, och påverkar därefter hur man tänker och handlar. På många sätt gör denna process att man blir en starkare människa, konstigt nog. "Det man inte dör av gör en starkare".
Men vad är döden då? Mina tankar stannade upp då, tidigt imorse, och jag frågade mig själv: vad tror jag egentligen på? Det känns viktigt att veta vad man tror på.
Människan har stött på ett mysterium som ingen kunnat lösa: vad händer egentligen när vi dör? Är det verkligen bara som att trycka på en strömbrytare och plötsligt finns man inte mer? Filmen tar bara slut utan fortsättning? Det finns en del av oss som tror att det är sant, men en ännu större del som måste tro på att det finns en fortsättning.
Jag tror att jag tror på fortsättning, för vad är döden egentligen? Jo, tänk på skal!
Kroppen är bara ett skal som när det blir för litet eller för gammalt måste bytas ut: uppgraderas.
Tänk på eremitkräftan som byter skal efterhand som den växer. Tänk fjärilar: de börjar som larv, utvecklas till puppa och slutligen till färdig fjäril. De byter "skal" flera gånger i sin livscykel mitt framför ögonen på oss.
Jag tror att kroppen är själens skal och när själen inte får plats eller skalet är för slitet, skadat eller gammalt så måste själen bryta sig ur sitt skal för att uppgraderas.
Det känns lite tröstande och samtidigt förklarande av vad det är som händer. Men vad som händer sedan blir ju en överraskning: får man ett nytt skal någon annanstans eller slipper man kanske ha fler skal?
Detta var iallafall min skalteori. Det känns som om tankarna fick lite mer ro när jag har redat ut dem i dagsljus och blivit tvungen att sätta bestämda ord på dem.
Har tänkt mycket på döden under flera års tid, men mer intensivt denna vår och sommar eftersom jag har en ny sorg. Sorg är underligt, när någon som är väldigt gammal eller väldigt sjuk dör så sörjer man inte så djupt; man gläds nästan åt att den man älskar slipper lida och känner sig mest självisk över att man saknar personen. Man har dessutom tid på sig att vänja hjärnan vid att personen inte kommer att vara aktiv i intrycken längre.
Men när någon försvinner hastigt och utan förvarning eller med mycket kort förvarning så känns det helt annorlunda. Det är svårt att förklara men; det blir en djup skada som man alltid bär med sig, skadan (det som gör ondast) läker sakta på så sätt att smärtan avtar men ärret finns alltid kvar och blir något som vävs in i ens personlighet, ens sammansättning som människa, och påverkar därefter hur man tänker och handlar. På många sätt gör denna process att man blir en starkare människa, konstigt nog. "Det man inte dör av gör en starkare".
Men vad är döden då? Mina tankar stannade upp då, tidigt imorse, och jag frågade mig själv: vad tror jag egentligen på? Det känns viktigt att veta vad man tror på.
Människan har stött på ett mysterium som ingen kunnat lösa: vad händer egentligen när vi dör? Är det verkligen bara som att trycka på en strömbrytare och plötsligt finns man inte mer? Filmen tar bara slut utan fortsättning? Det finns en del av oss som tror att det är sant, men en ännu större del som måste tro på att det finns en fortsättning.
Jag tror att jag tror på fortsättning, för vad är döden egentligen? Jo, tänk på skal!
Kroppen är bara ett skal som när det blir för litet eller för gammalt måste bytas ut: uppgraderas.
Tänk på eremitkräftan som byter skal efterhand som den växer. Tänk fjärilar: de börjar som larv, utvecklas till puppa och slutligen till färdig fjäril. De byter "skal" flera gånger i sin livscykel mitt framför ögonen på oss.
Jag tror att kroppen är själens skal och när själen inte får plats eller skalet är för slitet, skadat eller gammalt så måste själen bryta sig ur sitt skal för att uppgraderas.
Det känns lite tröstande och samtidigt förklarande av vad det är som händer. Men vad som händer sedan blir ju en överraskning: får man ett nytt skal någon annanstans eller slipper man kanske ha fler skal?
Detta var iallafall min skalteori. Det känns som om tankarna fick lite mer ro när jag har redat ut dem i dagsljus och blivit tvungen att sätta bestämda ord på dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)