Fundering 158

Har ni saknat mig?

Jag hoppas att jag har någon läsare kvar, men jag har verkligen inte hunnit blogga, så nu anstränger jag mig lite och ger er en uppsats istället :-)

Igår fyllde Sam 1 år!

Ett helt år har gått sedan jag satt och lyssnade på David Bowie och Elton John och lade patiens och klockade värkar en hel natt!
Ett helt år har gått sedan jag hade väldigt ont men ändå lät kroppen ta hand om det och uthärdade det och väntade och till sist fick jag min belöning.
Ett helt år har gått sedan jag var tröttare och hungrigare än någonsin men orkade/kunde varken äta eller sova.
Ett helt år har gått sedan den natten när jag bara låg och slumrade och lyssnade på en helt ny bebis första sovande andetag.
Ett helt år har gått sedan ett under skedde och varje dag sedan dess har det skett nya!

Sam kan nu gå ganska långa sträckor själv, till och med forcera trösklar och andra hinder! Och han har sju tänder och fler på gång hela tiden, han kan säga "Mpa" för lampan och "Gak" för katten och peka på saker och säga "Dä!" Mamma och pappa är ord som är flitigt förekommande, men han använder dem i många olika sammanhang fortfarande :-)
Han älskar mammas och pappas mat men äter ändå burkmat som huvudmål till lunch och middag. Smörgåsar och gröt är smaskens också!
Igår på sitt kalas fick han smaka tårta för första gången, men den smakade inget vidare tyckte han, hehe. Dock var kanelbullarna så goda att han fick raseriutbrott om när han inte fick smaka mer :-)
Han sover också bra för det mesta nu, 1-2 ggr per natt brukar han vakna. På morgonkvisten vaknar han nästan alltid vid 4-5, så då brukar han få välling för då kurrar den lilla magen! På dagarna brukar han sova 1½ timme kring lunch och verkar klara sig fint så :-)

Det känns underbart att ha en frisk och glad och busig liten kille som lär sig nya saker varje dag :-)

Jag har funderat en del på allt jag själv genomgått de senaste två åren egentligen, det har hänt en del med tjejen som förvisso tränade på gym varje vecka men som rökte och åt alldeles för onyttigt.
Jag lever mycket hälsosammare nu, och känner mig friskare och starkare men på vägen har det hänt en hel del.

Jag var väl rätt nöjd med min kropp, men nu när jag verkligen vet vad den klarar av är jag mycket mer nöjd, även om den har förändrats till utseendet en del :-)

Det började nog med ryggskottet i maj för två år sedan. Jag hade aldrig haft ryggskott, aldrig gått till kiropraktor och aldrig behövt käka Citodon.
Sedan tog det inte mer än tre månader så var jag gravid.
Då fick jag sluta röka tvärt, fick illamående och svullnade upp till att börja med.
Sedan fick jag bekanta mig med foglossning, sömnproblem och lågt blodtryck samt låga järnvärden.
Och, ja, i allmänhet fick jag uppleva hur det är att må dåligt i nio månader... Men det var ju en tudelad känsla eftersom jag hade en liten Sam därinne som hela tiden visade att han fanns och behövde mig. Det gjorde att jag inte deppade ihop och att jag enkelt uthärdade sådant som jag inte trott jag kunde!
Förlossningen var ju ett eget kapitel, men det var man ju beredd på.

Däremot var jag ju inte beredd på att få en massa infektioner i brösten och behöva kämpa med amningen i två månader innan jag fick till det, och inte heller att jag skulle ha sådana svåra sömnproblem att jag fick söka hjälp för dem (jag fick genomgå KBT för att lära mig hantera sömnen). Och jag var definitivt inte beredd på att ryggen skulle vara så kass att det tog 8-9 månader innan jag fick rätt på den!

Sedan fick jag ju lite andra sjukdomar, som några rejäla förkylningar och så den hatade vinterkräksjukan.
Och som grädde på moset fick jag ju nyligen uppleva hur det är att genomgå en större operation med alla smärtor och allt det innebär. Och därefter fick jag klara mig på flytande föda i över tre veckor.

Så nu vet jag verkligen att min kropp kan hantera allt som den råkar ut för. Och jag med bara jag får det stöd som krävs! Jag förstår uttrycket "man klarar av mer än man tror" på ett helt nytt plan nu.
Jag vet också att Älsklingen i de allra flesta fall är det stödet. Och att efter elva år älskar vi varandra lika mycket fortfarande!

Det här duger väl som inlägg nu på ett tag igen? Nästa helg är det påsk och då kanske jag hinner skriva lite igen, kanske till och med slänger in en bild! :-)

Och ja just det, på jobbet går det bra :-)

Hoppas ni har haft en trevlig helg i det underbara vårvädret!
//J