Fundering 105

Hur kan ett sånt litet knyte ta över ens kliv så snabbt?

Helt underbart att ha sin son hos sig måste jag säga! Har varit lite kämpigt med att få igång amningen så jag har inte direkt haft tid att sitta vid datorn men just nu sover Sam i pappas knä :)

Så jag får väl börja från början:

Fredagen den 4 april 2008 kl 14.48 föddes Sam på UMAS.

Vi kom in ca kl 9 på morgonen då jag hade värkar med ca 3-4 minuters mellanrum. Jag fick ett rum och så började de mäta värkarna med CTG. Sedan undersökte de mig och såg att jag var öppen 6-7 cm och hade ett blodtryck på 90/60.
Värkarna fortsatte men vattnet gick inte så de gjorde en liten retning av fosterhinnan och gav mig lavemang för att hjälpa till. Det hände inget särskilt men värkarna fortsatte vara regelbundna och ökande i kraft.

Efter någon timme hade jag rejält ont och fick då pröva lustgasen.
I början var lustgasen helt okej, när jag bara hade "medelont" men efter hand som de ville att man skulle andas mer och mer i masken så mådde jag dåligt av den och blev liksom "borta" och hallucinerade.

En stund efter det så tog de även hål på fosterhinnan så att vattnet gick, men det kände jag inte ens.
Ungefär en halvtimme efter att vattnet gått fick jag krystvärkar som kom och gick hela tiden. Det gjorde rejält ont och jag blev som sagt väldigt "borta" av lustgasen som jag till sist valde bort helt. Istället förlitade jag mig på min älskades peppning och styrkeprat som verkligen gjorde stor nytta! Han ställde verkligen upp för mig under hela förlossningen!
Efter mer än en och en halv timmes intensivt krystande fick jag även ett värkstimulerande dropp som skulle ge värkarna "en extra kick" och ca tio minuter efter det så kom vår son till världen :)

Min älskling klippte stolt navelsträngen!
Vår son var mycket större än jag trott och var helt blå och såg litegrann ut som en alien, men det var nog den vackraste alien jag någonsin sett!
Han fick ligga på mitt bröst i över tre kvart medan moderkakan kom ut och de sydde ihop bristningen jag fick. Det var inte skönt alls men det var en sådan lättnad att det jobbiga arbetet var över!

All personal gratulerade oss och frågade vad han skulle heta. Jag och älsklingen tittade på varandra och sade; Ja, han ser ju faktiskt ut som en Sam som vi hoppades, så Sam blir det :)

Vi fick ligga kvar på förlossningsrummet i ca tre timmar innan de kom och vägde och mätte Sam som då visade sig vara 53 cm lång med ett huvudomfång på 36 cm och en vikt på hela 4170 gram!
Vi fick också den klassiska fikabrickan med vars två mackor, kaffe och äpplejuice. Jag orkade inte mycket trots att jag inte hade ätit på närmare 18 timmar.

Jag fick sedan duscha och kissa och visa att jag inte skulle svimma trots att mitt blodtryck låg på 110/50. Det gick utmärkt även om jag var darrig och yr och fruktansvärt trött :)

Elva timmar efter att vi kommit till förlossningen skulle vi ta oss till patienthotellet som ligger i en annan byggnad på sjukhusområdet. Det regnade och vi skulle precis ringa taxi när min käraste vän ringde och frågade om vi behövde skjuts! Det visade sig att hon och hennes man stod med bilen utanför och väntade på oss!!! Detta enbart med ledtråd av ett sms tidigare på dagen där vi skrev att han hade kommit till världen! Jag förstår ännu inte hur hon visste att vi skulle vara klara just då och att vi skulle behöva skjuts. Ordentlig bästis-telepati tror jag :)

Vi fick bo på patienthotellet i två dagar. Det är nedslitet och man får den "förtjusande" sjukhusmaten, men de har fantastiskt bra personal precis som på förlossningen!
Fördelen är att man sköter sig själva och man får ta emot besök när man vill. Vi hade en lång rad av besökare men flera har velat vänta tills vi var hemma, så vissa har ännu inte träffat Sam - de har något att se fram emot :)

När vi skulle åka hem så visade det sig att Sam hade tappat ett halvt kilo i vikt, vilket var alldeles för mycket, så vi fick ge honom modersmjölkersättning och även återkomma dagen därpå för kontroll. Dagen efter så hade han gått upp i vikt igen så det var ingen fara.

Tyvärr har vi ännu inte fått till amningen riktigt, så vi får se vad BVC-sköterskan som kommer hit imorgon har för råd och tips till oss.

Hela veckan här hemma har i stort sett gått ut på att amma, sova, äta, byta blöja och inte mycket mer. Jag har varit helt utmattad men det börjar nog ge med sig lite nu, aptiten börjar komma tillbaka och smärtorna i här och var i kroppen avtar.

Idag fick vi Sams personnummer från Skattemyndigheten och så har vi givit honom hans namn, som man gör genom att skicka in en blankett :)
Så nu är han en riktig medborgare i vårt kära land :) Välkommen sonen min!

//J